Det är djupt problematiskt att frivilligföreningar ofta är svagast i områden där behoven är som störst. Under våren 2008 genomförde jag en omvärldsanalys i breddad rekrytering. Rapporten syftade både till att producera områdesspecifik kunskap inför att starta upp verksamhet i Skogås i Stockholm och Lövgärdet i Göteborg och till att sammanställa vissa allmänna rekommendationer och kunskap kring breddad rekrytering.

Det finns en inbyggd paradox i i integrationsprojekt eller projekt som bygger på tankar om särskilda behov (så som projekt för att få tjejer att stanna kvar i rörelsen, projekt för resurssvaga områden, eller för ökad mångfald). Paradoxen innebär att man för att motivera projekten hela tiden måste påminna om problemet – att tjejer inte stannar kvar i organisationen, att vissa områden har ett svagt föreningsliv, att vi har för få personer med invandrarbakgrund i rörelsen. Samtidigt riskerar den ständiga påminnelsen att förstärka det problemet som man ville lösa. Att ständigt prata om att tjejer inte talar på möten är knappast rätta metoden att inspirera oss att ta plats, och reproducerar dessutom bilden av tjejer som tysta.

Detta blir särskilt tydligt i s.k. miljonprogramsområden. Begreppet hänvisar till de områden som under 1960- och 1970talet byggdes i utkanterna av Stockholm, Göteborg och Malmö för att råda bot på bostadsbristen. De samlade redan från början människor med lägre medelinkomst, och lågkonjukturen som drabbade Sverige i början av 1990talet förstärkte denna problematik ytterligare. Idag är miljonprogramsområden närmast synonymt med socialt utsatta områden – de beskrivs ofta som områden som har hög arbetslöshet, låg sysselsättningsgrad hög andel socialbidragstagare, lägst medelinkomst och höga ohälsotal. Områdena präglas ofta också av känslor av vanmakt och av att inte vara delaktiga i eller kunna påverka samhället. Valdeltagandet är lågt. En blandning av högt och lågt, så att säga.

Samtidigt präglas områdena av en enorm potential, som blev tydlig i arbetet med att sammanställa rapporten. Både Skogås och Lövgärdet har engagerade invånare, flera intressanta fritidsprojekt och med kommunanställda och kommunledning som vill satsa på barn och unga. De rekommendationer som jag skrev var skrivna utifrån ett perspektiv som utgick ifrån en syn på människor som aktiva, engagerade och ansvarstagande.

2015 sker rekrytering i alla samhällsgrupper, men är särskilt tydlig i sociala, etniska, religiösa och kulturella grupper där scoutrörelsen tidigare har varig svag. Scoutrörelsen i Sverige speglar det svenska samhället och är känd för att vara en rörelse som präglas av mångfald och som verkar för ett öppet samhälle fritt från diskriminering.
Ur ”Färdplan för framtiden” (http://www.scout.se/upload/Färdplan/Färdplan%20för%20framtiden%202006-04-19.pdf)

Det finns emellertid en liknande paradox i förhållningssättet till scoutrörelsen som organisation och mig som konsult. Scoutrörelsens vision är intressant eftersom den placerar problemet, och lösningarna, hos scouterna snarare än hos områdena som vi försöker etablera oss i. Den fokuserar altså vad scouterna kan kan arbeta, utvecklas och lära sig mer, för att utifrån den potential som finns i området kunna hjälpa barn och unga att engangera sig, utvecklas och lära sig mer. Som utanförstående konsult verkar det ibland höra till yrket att försöka inta ett neutralt, opartiskt kritiskt perspektiv till organisationerna vi arbetar gentemot, ibland på gränsen till mästrande – inte minst för att motivera varför de har tagit in en utanförstående konsult överhuvudtaget. Det paradoxala är dock att ett sådant perspektiv kanske behövs för att motivera varför de har tagit in en konsult för att lösa problemet, samtidigt som det knappast leder till ökad motivation eller arbetslust hos organisationen när det gäller att faktiskt lösa problemet. Det som slog mig under arbetets gång var vilken fantastiskt organisation scouterna är, och vilken fantastiskt potential rörelsen har. Det kan också vara något som det behövs en utanförstående för att påminna om och uppmärksamma.

Jag försökte alltså skriva en rapport som både skulle ge kunskap, inspiration och arbetsglädje till de som kommer att jobba med frågan. För även här måste verksamheten komma först – innan föreningen, och definitivt före konsulterna. Det gjorde jag genom att aktivt förhålla mig till scoutrörelsens interna styrdokument, som mål-, vision- och strategidokument. Jag ägnade relativt mycket tid inledningsvis åt att lära känna och imponeras av organisationen, bland annat genom att på en subtilare nivå identifiera olika delar av organisationens självbild och identitet (genom styrdokumenten, intervjuerna och fikapaussamtalen). Jag försökte också skapa en ”inspirerande” rapport (om nu inte det är en självmotsägelse) genom att bearbeta språket och ägna mycket tid åt att få det roligare, mer glädjefyllt – och betydligt mindre opartiskt neutralt kritiskt konsultigt. Så skrevs rapporten genomgående i vi-form – vi i scouterna arbetar för, vår potential, och så vidare, allt för att anpassa språket till läsarna. I mina rekommendationerna betonade jag också vikten av och potentialen hos scoutverksamheten, det som rörelsen ändå handlar om.

Scoutrörelsens arbetar med målsättningen att ”bidra till att unga människor når sin fulla fysiska, intellektuella, sociala och andliga potential som individer, som ansvarstagande medborgare och som medlemmar av sina lokala, nationella och internationella samhällen” (WOSM – World Organization of the Scout Movement), samt ”ge [flickor och unga kvinnor] tillfälle till egen träning i att utveckla sin karaktär, ansvarstagande medborgarskap och deltagande i sitt eget samhälle och världssamhället” (WAGGS – World Assocation of Girl Guides and Girl Scouts).

Omvärldsanalysen var ett intressant arbete för mig personligen eftersom jag fick använda flera av mina utmärkande sidor och erfarenheter och identifiera dem som styrkor – som förmågan och intresset för att använda språket medvetet, min egen organisationsbakgrund, min analytiska förmåga att sammanställa, tematisera och sortera ett stort material och vaska fram slutsatser och gemensamma teman och skiljelinjer. Och inte minst min empatiska förmåga, i det här fallet yttrad som en förmåga att snabbt sätta mig in i nya organisationer och frågor och snabbt börja brinna för dem. Jag fick också använda och vässa mina principiella ställningstaganden kring att uppmärksamma det aktiva och starka hos människor och organisationer.

Verksamhet innnan förening, Scouterna och breddad rekrytering, Katarina Bivald